Norrlands historia

1. Norrlands Historia

2. Norrlands Historia
Norrland är den nordligaste och till ytan största av Sveriges tre
landsdelar och definieras traditionellt av nio landskap:
Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad,
Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland.
Norrland har en landarea på 242 735 km², vilket utgör 59,6
procent av Sveriges yta. Den fastboende befolkningen uppgår till
1 185 132 invånare (2019), vilket endast utgör cirka 12 procent
av Sveriges befolkning, och återspeglas i Norrlands låga
befolkningstäthet, cirka 4,8 invånare per km². I Norrland talas
sedan lång tid tillbaka minoritetsspråken samiska och meänkieli.
Norrland sträcker sig utmed bergskedjan Skanderna som gör
terrängen bergig. Norrlands inland väster om högsta kustlinjen
har aldrig varit täckt av hav och större insjöar och saknar därför
de finkorniga sedimentjordarter som är mest lämpade för
jordbruk, vilket har bidragit till att inlandet är glesbefolkat.

3. Norrlands Historia
Jordbruket nådde inte landsdelen förrän under yngre bronsålder. Järnåldersfynd visar
emellertid att välstånd uppstod på norrländska handelsplatser till följd av att omfattande
mängder järn utvanns ur de många myrmarkerna och järnrika sjöarna i Södra Norrlands inland,
och av att en fångstkultur bedrev pälshandel med bondekulturen längs med norrländska älvar
för leverans främst till Mälardalen och vidare till kontinenten. Ett småkungarike eller
hövdingadöme uppstod i Mellannorrland senast på 500-talet men kollapsade på 600-talet. I
ungefär samma region utvecklades medeltidens Stor-Hälsingland, vilket blev grunden till det
som senare kallades för Norrland. Den stora tillgången på skog medförde att många
vattensågar har lokaliserats till Norrland sedan 1570-talet, och järnbruk sedan 1600-talet.
Sveriges industrialisering kan anses ha startat med sågverken i Mellannorrland,[4] där
ångdrivna sågar började anläggas 1849. Detta, tillsammans med att malmbanan möjliggjorde
ökad gruvdrift i malmfälten i Norra Norrland från 1887, resulterade i en betydande
nettoinflyttning till Norrland. Den pågick till 1930-talet, och befolkningstillväxten varade till
omkring 1960. Sedan tidigt 1900-tal är en ansenlig andel av Sveriges elproduktion,
massaindustri, gruvbrytning och elintensiva tillverkningsindustri lokaliserad till Norrland,
resulterande i att samtliga Norrlandslän har högre varuproduktion per capita än riket (2011).

4. Norrlands Historia
Namnet Norrlanden dyker upp för första gången 1435 i ett brev från
Karl Knutsson (Bonde), där det står att bud utgått till Hälsingland
och "annorstädes i Norrlanden". Denna pluralform är den
ursprungliga och uttrycker att termen omfattade flera land eller
landskap på båda sidor om Bottenhavet och Bottenviken. I
Karlskrönikan, som färdigställdes vid mitten av 1400-talet, nämns
"all Norland" som det område som skulle upplåtas åt Erik Puke, som
då var innehavare av Korsholms slottslän med säte i Korsholms slott
i Gamla Vasa i nuvarande landskapet Österbotten. Redan 1329
förekom dock namnet Östernorlandia i en latinsk urkund som
beteckning för Österbotten. Rimligen innebär det att också
Västernorrlandia fanns vid samma tid, men det namnet kan inte
påvisas förrän omkring 1620. "Norrlanden" var troligen en
talspråklig sammanfattande benämning som uppkommit i
Mellansverige och som först så småningom började användas inom
den svenska förvaltningen och jurisdiktionen.

5. Norrlands Historia
Norrlandsnamnet kom att ersätta namnet Hälsingland som beteckning på det svenska rikets
nordligare delar och fick samtidigt en något större omfattning. Hälsingland hade i början av
1300-talet omfattat hela ostkusten norr om Gästrikland, åtminstone upp till Umeå och Bygdeå
socknar, men i slutet av 1300-talet även området längst upp i Bottenviken och en bit över på
nuvarande finska sidan. "Norlandiæ" omfattade på 1460-talet dessutom Gästrikland, enligt
historieskrivaren Ericus Olai, som lät Dalälven bilda gräns mot övriga Sverige. Norrland förblev
dock vagt definierat fram till Gustav Vasas tid. När bonderiksdagsmännen till 1567 års riksdag
räknas upp i en längd används huvudrubriken ”Norlanden” för representanterna från
Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten (som då även sträckte sig
in i nuvarande Finland). Mindre vanligt har varit att även räkna Dalarnas representanter som
norrlänningar.
Kustlandskapen ovanför Dalälven blev 1612 ett självständigt
lagmansområde under Axel Oxenstierna. Under åren 1620–1634
förenades Österbotten och alla ”Västernorrlanden” till ett samlat
ståthållardöme, kallat Norrlands län. Annars har Norrland inte utgjort
någon administrativ indelning.

6. Norrlands Historia
Jämtland och Härjedalen blev en del av Norrland i och med att landskapen blev svenska 1645,
men ännu någon tid därefter talade man om ”Jämtland och Nordlanden”. Lappmarken eller
Lappland ansågs länge inte höra till Norrland utan vara en landsända för sig.
Norrlandsbegreppet används idag till exempel i statistik, i organisationers regionindelning och i
väderprognoser, och avser då vanligen de fem Norrlandslänen. Denna länsbaserade definition
sammanfaller inte alltid med den traditionella landskapsbaserade gränsen mellan Norrland och
Svealand. I väderprognoser brukar Norrland vanligtvis delas in i norra Norrlands fjälltrakter,
norra Norrlands inland, norra Norrlands kustland, södra Norrlands fjälltrakter, södra Norrlands
inland och södra Norrlands kustland. Parallellt förekommer Norra Sverige som statistiskt
riksområde, vilket förutom Norrland även omfattar Värmlands län och Dalarnas län, ofta
kallade skogslänen. I SMHI:s distriktsindelning av väderkartor åsyftar Norra Sverige samma
område som Norrland. I andra sammanhang kan det åsyfta allt som inte ingår i Mellansverige
och Södra Sverige, det vill säga Norrland utom Gävleborgs län.

7. Norrlands Historia
Alternativa Norrlandsgränser
Förutom definitionen av Norrland baserat på läns- eller
landskapsgränser betraktas ibland den biologiska
Norrlandsgränsen (Limes Norrlandicus, klimat- och
växtgeografisk gräns mellan södra och norra barrskogsregionen)
som gräns mellan Norrland och Svealand. Den följer i hög grad
samma gräns som den kulturhistoriska fäbodgränsen, vilken
löper från nordligaste Bohuslän till mellersta Uppland. I
skolgeografin talade man förr (inkorrekt) om Dalälven som
nordlig gräns för ädellövskog, kräftor, slott och adelsmän.
Norrlandsterrängens gräns är en topografisk gräns mellan
högland och slättland och liknar högsta kustlinjen. Den sträcker
sig från norra Bohuslän över Mellansverige, parallellt med
Norrlandskusten, där den möter vattnet söder om Sundsvall. I
det norrländska dialektområdet ingår emellertid inte dialekter
från Gästrikland, södra Hälsingland och genuin härjedalska.

8. Norrlands Historia
Den länsbaserade norrlandsgränsen (som går från
sydöst mot nordväst) går tvärs över såväl skogslänens
gräns som terränggränsen, den biologiska
norrlandsgränsen och den kulturella gränsen (vilka går
från nordöst mot sydväst). Den länsbaserade
norrlandsgränsen är en ekonomisk-historisk gräns, som
orsakats av att Bergslagen och Dalarna sedan tidig
medeltid starkt bundits till Mälardalen-Uppland.
Värmland och Dalsland har trots sin norrlandsliknande
natur i stället av tradition varit knutna till Västkusten.

9. Norrlands Historia
Indelning i mindre områden
Riksområdet Norra Sverige är uppdelat i följande statistiska riksområden:
Övre Norrland: Västerbottens län och Norrbottens län. Se även Hovrätten för Övre
Norrland och Övre Norrlands militärområde.
Mellersta Norrland: Västernorrlands län och Jämtlands län.
Norra Mellansverige: Gävleborgs län (samt Värmlands län och Dalarnas län som inte tillhör
Norrland).
Nedre Norrland åsyftar Västernorrlands län, Jämtlands län och Gävleborgs län i exempelvis
Hovrätten för Nedre Norrland, Nedre Norrlands Producentförening och Nedre Norrlands
militärområde.
Norrlands inland definieras antingen klimatmässigt (ekoregion) eller meteorologiskt (enligt
SMHI).

10. Norrlands Historia
I SMHI:s distriktsindelning av väderkartor avser Norra Norrland landskapen Västerbotten,
Norrbotten och Lappland, det vill säga samma område som Övre Norrland utom två
Ångermanländska kommuner (Nordmaling och Bjurholm) till följd av att läns- och
landskapsgränser inte sammanfaller. Södra Norrland omfattar landskapen Gästrikland,
Hälsingland, Jämtland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland, det vill säga väsentligen
samma område som Nedre Norrland.
Begreppen Mellersta Norrland, Mellannorrland och Mittsverigeregionen har olika definition i
olika sammanhang, men samtliga innefattar Sveriges geografiska mittpunkt.
Nästan alla postnummer som börjar på 8 och alla som börjar på 9 ligger i Norrland. Alla
riktnummer som börjar på 09 och 06, och många som börjar på 02, tillhör Norrland.

11. Norrlands Historia
Harsprånget 1856.
Harsprånget är ett vattenkraftverk i
Luleälven (Stora Lule älv), i
Jokkmokks kommun nära Porjus.
Det är Sveriges största
vattenkraftverk med en effekt på
977 megawatt (MW).
Årsproduktionen är ca 2 TWh ett
normalår, vilket motsvarar ca 1,5 %
av Sveriges elproduktion.
Harsprånget var också namnet på
det 75 meter höga vattenfall som
tidigare fanns här. Beslut om
byggandet av Harsprånget togs av
en enig riksdag 1918. Samma år
började bygget och vattenrallarna
var på plats året efter.

12. Norrlands Historia

13. Norrlands Historia
Stenålder (fram till 1700 f.kr.)
Norrlands inland var det sista området i Europa som blev fritt från inlandsisen. Nordöstligaste
Norrland verkar ha varit den del som först blev tillgängligt för kolonisation, för det är där som
de äldsta spåren efter människor har hittats (ca 10 600 år gamla). Detta är ny kunskap: fram
till 1990-talet fanns de äldsta kända boplatserna i södra Norrland. Eftersom renben inte hade
hittats på dessa boplatser ansågs det inte ha funnits någon neolitisk renjägartid i Norrland av
samma slag som i Sydskandinavien.
Under 2000-talets första decennium hittades emellertid flera mycket gamla boplatser eller
lägerplatser med renben i Norrbottens län. Den hittills äldsta har återfunnits i Aareavaara i
Pajala kommun, och daterats till cirka 10 600 år cal B.P., (dvs cirka 8650 f.kr.). Knappt fyra mil
västerut, i Kangos, finns en liknande boplats som är omkring tusen år yngre. Ungefär samtida
med boplatsen i Kangos, eller något senare, är den vid Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun. Där
dominerar renen helt födan i det benmaterial som kunnat identifieras.

14. Norrlands Historia
Dessa mycket gamla boplatser eller lägerplatser har det gemensamt att de tillkommit kort efter
att inlandsisen drog sig tillbaka från nordost. De sydligare delarna av Norrland var då
fortfarande täckta av is eller låg under vatten, vilket innebär att landförbindelse saknades med
södra Sverige. Däremot är de äldsta fynden vid Aareavaara samtida med Komsakulturen vid
den norska Ishavskusten, vilket gör att en invandring från norr verkar ligga nära till hands. En
invandring från nuvarande Finland, med koppling till den ryska Butovokulturen är också
tänkbar. I angränsande delar av norra Finland verkar det som om de första människorna efter
istiden kom från den norska kusten till Utsjoki och norra Enare, medan Enontekis (närmast den
svenska gränsen) däremot har tydliga förbindelser söderut. I Mellannorrland är de äldsta
fynden 9 000 år gamla, från Ljungans dalgång, som påvisar socialt kontaktnät ned till Dalarna. I
södra Norrland är de äldsta daterade boplatserna från årtusendet 7000–6000 f.Kr, och passar
väl in i en tradition som sträcker sig från norra Tyskland och norrut, vilket innebär att
kolonisationen här bör ha skett från söder eller väster. Kopplingar finns till Fosna-
Hensbackakulturen vid Atlantkusten. Världens äldsta skida, kalvträskskidan, har hittats i byn
Kalvträsk, sydväst om Skellefteå i Västerbotten, och är daterad till 3200 f.Kr.

15. Norrlands Historia
I skidutställningen visas Sveriges skidhistoria, från förhistoriska
skidor med bland annat den 5 400 år gamla Kalvträskskidan som anses
vara världens äldsta skida, fram till modern skidutrustning.
Västerbottens museum på Gammliaområdet i Umeå är länsmuseum med
ansvar för Västerbottens läns kulturhistoria. Till verksamheten hör
även ett friluftsmuseum med tre samevisten.
Dessa mycket gamla boplatser eller lägerplatser har det gemensamt att de tillkommit kort efter
att inlandsisen drog sig tillbaka från nordost. De sydligare delarna av Norrland var då
fortfarande täckta av is eller låg under vatten, vilket innebär att landförbindelse saknades med
södra Sverige. Däremot är de äldsta fynden vid Aareavaara samtida med Komsakulturen vid
den norska Ishavskusten, vilket gör att en invandring från norr verkar ligga nära till hands. En
invandring från nuvarande Finland, med koppling till den ryska Butovokulturen är också
tänkbar. I angränsande delar av norra Finland verkar det som om de första människorna efter
istiden kom från den norska kusten till Utsjoki och norra Enare, medan Enontekis (närmast den
svenska gränsen) däremot har tydliga förbindelser söderut.

16. Norrlands Historia
I Mellannorrland är de äldsta fynden 9 000 år gamla, från Ljungans dalgång, som påvisar socialt
kontaktnät ned till Dalarna. I södra Norrland är de äldsta daterade boplatserna från årtusendet
7000–6000 f.Kr, och passar väl in i en tradition som sträcker sig från norra Tyskland och
norrut, vilket innebär att kolonisationen här bör ha skett från söder eller väster. Kopplingar
finns till Fosna-Hensbackakulturen vid Atlantkusten.
På Hedningahällan i Enångers socken, Hälsingland, har heterogen keramik från 2200–2000 f.Kr.
återfunnits som indikerar kulturmöte mellan den sydliga gropkeramiska kulturen (samlar-
jägarkultur utbredd i sydöstra och södra Sverige) och den östliga Kiukaiskulturen (en
sammansmältning av stridsyxekultur och kamkeramiska kulturen som främst återfinnes i
Finland). Vete och korn har påträffats, men tros vara medförda till platsen, och inte lokalt
odlade.
Det finns mer än 2 000 rösen längs hela Norrlandskusten, flest i Hälsingland, Medelpad och
Ångermanland. De ligger på en höjd över havet som gör att de kan dateras till perioden 1200–
700 f.KrOdling och betesdrift introducerades i Hög och Hälsingtuna socknar i södra
Hälsinglands inland under yngre bronsålder, där arkeologiska fynd av odling har daterats till
1000 f.Kr.

17. Norrlands Historia
DNA-undersökningar visar att den grupp som senare skulle utveckla den samiska kulturen fick
ett tillskott av folk österifrån, från Volga-Uralområdet, omkring år 700 f.Kr. En uppdelning
mellan södra och norra Norrlands jakt- och fångstkultur skedde vid denna tid, där den norra
delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bl.a. asbestkeramik av finsk typ.
Asbestkeramiken visar spår av brons- och (senare) järnframställning och har av vissa forskare
associerats till en församisk kultur.
Järnålder (500 f.kr.–1050 e.kr.)
Fem distinkta men interagerande järnålderssamhällen har identifierats i Norrland, var och
en i sin avgränsade region och med sina särskilda näringsgrenar:
Norra inlandet (Storskalig renbetesdrift i norra Sapmi)
Norra kustlandet (Kustremsa norr om dagens Nordmaling, som mot slutet av järnåldern kan delas in i
skärgårdskulturen och kväner)
Södra inlandet (Jakt- och fångststamhälle i dagens sydsamiska område)
Mellannorrland (Bondekultur mellan Ödmården, Nordmaling och Östersund)
Södra kustlandet (Småskalig renskötsel i dagens Gästrikland)

18. Norrlands Historia
Ett samiskt urspråk utvecklades under perioden, förmodligen ur ett samisk-finskt urspråk, som
i sin tur härrör från ett finsk-ugriskt urspråk. Fornsamiskan har sedan delat upp sig i flera
samiska språkvarieteter.
En social/ekonomisk grupp benämnd kväner, bosatta i ett
geografiskt område benämnt Kvänland i den norra delen av
den Skandinaviska halvön, nämns av Ottar från Hålogaland i
"Old English Orosius", en engelsk källa från 890-talet. De var
ett förbund av handelsmän, jägare, fiskare och krigare som
hade en roll som mellanhänder i den omfattande öst-västliga
skinnhandeln och skatteindrivningen mellan samer och
Novgorod, åtminstone från 800-tal till 1100-tal. De betraktas
idag ofta som föregångare till birkarlarna. Kvänerna härrörde
ursprungligen från dagens västra Finland.
Fångstmarksgrav är en typ av förhistorisk grav som ligger i ett
område där jakt och fiske troligen varit viktigare än jordbruk.

19. Norrlands Historia
Fynd av samiska gravgåvor har gjorts på Vivallen och Farrtjärnarna i Härjedalen från 1100-talet, men
spår av nomadiserande renskötsel saknas i södra inlandet innan senmedeltid.
Modell av Hjortspringbåten tillverkad
av utgrävningarnas ledare Gustav
Rosenberg.
Båten var av typen kanot med en total
längd inklusive de utstickande strävorna
runt 19 meter, invändig längd 13,61
meter och cirka två meter bred. Båten
var till större delen byggd av träslaget
lind. Man har uppskattat att båtens
totalvikt (inklusive roder och paddlar)
borde legat på cirka 530 kg och att den
kunde ta en besättning på 22 till 24 man
som paddlade fram farkosten.

20. Norrlands Historia
Schematisk karta över 13 självständiga provinser från
folkvandringstid i Fenno-Skandinavien, som har
identifierats utifrån närhet mellan bondesamhällets
centralorter, och tolkats som möjliga småkungariken.
Hjortspringbåten från omkring 200-talet f.kr. i Själevads
socken i Ångermanland, och skulle kunna vara spår efter en
tidig bondekultur av sydskandinaviskt snitt, trots att spår
av fast bondebebyggelse i närområdet dröjer ytterligare
200 år. Exempel på rika fyndplatser från romersk järnålder
och framåt är Gene fornby (Själevads socken,
Ångermanland) där långhus och grophus har
rekonstruerats, samt Storsjöbygden (Jämtland).

21. Norrlands Historia
Ett självständigt småkungarike tros ha uppstått i den fyndtäta geografiska
triangeln mellan Norrala socken (vid dagens Söderhamn), Mjälleborgen
(Östersund) och Gene (Örnsköldsvik), Området motsvarar ungefär det som i
medeltida källor kallas Hälsingland samt östra Jämtland.
Gårdarna tappade sin elitbetonade prägel under vendeltiden det vill säga från 550-talet och
fram till vikingatid, och de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade från 600-
talet. Rikligt med vikingatida runinskrifter finns i Hälsingland och Medelpad, de flesta från
1000-tal, främst längs med kusten upp till Sköns socken i Medelpad, möjligen till Nordingrå i
Ångermanland, men även Frösöstenen i Jämtland. Den äldsta bevarade nordiska rättskällan är
sannolikt Forsaringen från Hälsingland, av de flesta forskare daterad till 900-talet, av andra
medeltidUnder medeltiden gick det historiska Mellannorrland under namnet Hälsingland,
första gången nämnt i skrift i slutet av 1000-talet. Detta område hade en oklar utsträckning
norrut. Härjedalens och Jämtlands kristnande inleddes efter Slaget vid Stiklestad 1030 och var
enligt Frösöstenen slutförd när den restes 1050. Jämtland, som vid den tiden var självständigt
från Norge och Sverige, kom tidigt att inordnas under Uppsala stift.

22. Norrlands Historia
Staffans stupa på kyrkogården
i Norrala, Hälsingland.
Stenfinn, Staffan eller Stefan
(latin Stephanus), var en
missionär i Hälsingland.
Namnet Stenfinn som antyder
nordiskt påbrå är mycket likt
namnet Stefan. Den svenska
versionen av sankt Staffan
syftar sannolikt på Stenfinn
som är Hälsinglands apostel
och skyddshelgon. Innan dess
verkade han i Uppsala och
Sigtuna.

23. Norrlands Historia
Enligt Adam av Bremen hette han egentligen Stenfinn men fick namnet Simeon av den
bremiske ärkebiskopen Adalbert (1043–1072). När denne vigde sex missionsbiskopar för
svensk räkning var en av dessa Stenfinn. Adam av Bremen har berättat att "på gränsen mellan
svearnas och norrmännens land bor skridfinnarna, vilka sägs löpa snabbare än vilda djur. Deras
största samhälle är Hälsingland". Hit skickades nu Stenfinn som förste biskop för att kristna
människorna och genom sin predikan fick han många att konvertera till kristendomen.
Medeltida sockennamn och kyrkor i nedre Norrland.
(Flera socknar även i övre Norrland, t.ex. Bygdeå,
har medeltida ursprung.) Under medeltiden gick det
historiska Mellannorrland under namnet
Hälsingland, första gången nämnt i skrift i slutet av
1000-talet. Detta område hade en oklar
utsträckning norrut.

24. Ruinen av Kvissle kapell, en romansk
gårdskyrka från omkring år 1200. Bakom syns
storhögarna från folkvandringstid.

25. Norrlands Historia
Sockenkyrkorna förlades nära kungsgårdar, gravhögar och offerplatser. Stenkyrkor vars
byggnadsår har uppskattats till senast 1200-talet har bland annat funnits på följande orter:
I Jämtland: Västerhus kapell, Norderö, Hackås, Frösön, Alsen, Aspås, Brunflo, Sunne, Näs, Hov,
Offerdal.
I Gästrikland: Ockelbo, Ovansjö, Årsunda.
I dagens Hälsingland: Hög (1190-talet), Ljusdal, Norrala (klövsadelkyrka), Hälsingtuna
(klövsadelkyrka), Trönö, Jättendal, Hanebo.
I Medelpad: Gårdskyrkan i Kvissle, Selånger, Skön (klövsadelkyrka), Njurunda, Alnö, Tuna,
Stöde, Liden, Haverö, Torp
I Ångermanland: Styrnäs (klövsadelkyrka), Dal, Anundsjö, Nora, Nordingrå, Boteå, Sollefteå och
Ytterlännäs.

26. Norrlands Historia
I svenska kyrkor förekommer Olof den helige på kalkmålningar och
altarskåp, som staty och i helgonskåp, ofta tillsammans med Erik den helige,
på Skogbonaden även tillsammans med den danske Knut den helige. Han är
sjömännens och böndernas skyddshelgon. Längs Nidarosvägarna vandrade
pilgrimer till Olof den heliges reliker i Trondheim fram till reformationen.
Att Sankt Olofskulten var särskilt stark i Medelpad och Jämtland med omnejd framgår av att
Sankt Olof ingår i många ortnamn, att Olof var ett särskilt vanligt mansnamn i regionen, och
att Olofsmässa än idag firas i Härjedalen. Sankt Olofs hamn i Selånger socken är den
nordligaste av hamnarna uppkallade efter honom, och är känd i ett medeltidsbrev från 1519.
Enligt traditioner som upptecknades på 1680-talet uppges Olof Haraldsson ha landstigit med
sin här i hamnen år 1030 på sin väg för att kristna Norge och till slaget vid Stiklestad. En
pilgrimsled kallad S:t Olavsleden uppstod längs vägen, och återinvigdes vid Trondheims 1000-
årsjubileum 1997.
I Hallaröd i Skåne finns S:t Olofs källa vilken under medeltiden var ett centrum för Sankt
Olofskulten.

27. Sankt Olofskult i Sverige

28. Norrlands Historia
Kartan visar hur dåvarande
Hälsinglands kungsgårdar och
husabyar placerats med
regelbundna mellanrum på eller
invid gamla centralorter längs
den förhistoriska
kustlandsvägen Norrstigen
under medeltiden. (Gästrikland
räknades då ännu till Uppland.)

29. Norrlands Historia
Skogsfinnar, eller svedjefinnar, var en grupp finnar främst från
Savolax i dåvarande östra rikshalvan av Sverige som flyttade till
delar av Norrland, Bergslagen och Värmland samt Norge
(Hedmark) från 1590-talet till omkring 1640. Begreppet
svedjefinnar var tidigare det vanliga, men har numera oftast för
gruppen i Sverige ersatts av begreppet skogsfinnar, eftersom
deras näringsfång var vida större än enbart svedjebruk, inte
minst konventionellt åkerbruk och boskapsskötsel.
Skogsfinnarna försörjde sig till en början på svedjebruk, men
omkring 1640 begränsades svedjebruk i lag för att skog
behövdes för bergsbruk. Savolaxarna blev då torpare, i
Bergslagen med skyldighet att arbeta som kolare knutna till
bergsbruken. De finnar som arbetade inom svenskt hyttbruk
sedan mitten av 1500-talet kunde troligen även komma från
andra delar av östra rikshalvan. Dessutom var fiske och jakt av
betydelse.
Norra Savolax
landskapsvapen

30. Norrlands Historia
Skogsfinne från Sverige eller Norge i början av 1800-
talet. Svedjefinnar kom till de egentliga finnmarkerna
först under 1580- och 1600-talets början.[förtydliga]
Tidigare fanns bosättningen i älvdalarna, kring
vattensystem och på lättodlade slätter, medan de stora
skogarna stod orörda. Många bosatte sig även i skogarna
på den norska sidan om gränsen, och området på båda
sidor gränsen kallas Finnskogen. År 1686 fanns något
över 1200 finnar i Norge. Man räknar med att bortemot
12.000 finnar i huvudsak från Savolax och norra
Tavastland, många från Rautalampi, flyttade till
Värmland, Dalarna, Västmanland, Hälsingland, Medelpad,
Ångermanland och södra Lappland från 1570 och fram
till början av nästa sekel.

31. Norrlands Historia
Skogsfinnarna lärde sig efterhand
svenska och blev tvåspråkiga, men
bibehöll sin kulturella särart och det
finska språket. Blandäktenskap blev
tidigt vanliga. Åren 1817 och 1821–22
företog den Savolax-födda
finlandssvenske studenten Carl Axel
Gottlund resor till de svenska och norska
finnbygderna. 17–18 procent av
Värmlands befolkning eller cirka 25 000
personer finnättlingar.
Sedan början av 1900-talet är skogsfinnarna assimilerade bland
övrig befolkning. Det finska språket talas inte längre och endast
ortnamn påminner om det finska arvet.

32. Norrlands Historia
Norderö kyrka
Hackås kyrka Aspås församling
Ovansjö kyrka Ljusdals kyrka
Sköns kyrka

33. Norrlands Historia Yngre medeltid (1250–1520)
I den svensktalande befolkningens gemensamma landskapslag, Hälsingelagen (bevarad från
1320), är Umeå och Bygdeå de nordligaste socknar som nämns vid namn. Det dåtida
Hälsingland omfattade således dagens Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och åtminstone
södra Västerbotten. Enligt lagen slapp invånarna i Umeå och Bygdeå samt området norr därom
ledungsplikten, och de skulle betala bågaskatt, medan övriga Stor-Hälsingland betalade skatt i
skinn och lärft. Stor-Hälsingland hade vid ingången till 1300-talet ett löst förhållande till
Sverige. Så sent som 1317 slog hälsingarna ihjäl sveakungens skatteuppbördsman, men år
1331 hade samarbetet med Sverige och beskattningen börjat accepterats och statsmakten
började se Hälsingland som del av Sverige. Ännu år 1374 lydde Stor-Hälsingland under sin
egen landskapslag, som därefter ersattes med landslagar. Men statsmakten hade fortsatt
problem med att få hälsingarna att se sig som en del av Sverige och de hade fortsatt problem
med beskattning fram till och bortom Gustav Vasas tid vid makten, därefter avtog problemen
successivt.

34. Norrlands Historia
Stor-Hälsingland är vid denna tid administrativt indelad i tre delar, tredingar:
Alir, som finns belagt redan 1232 och som omfattade dagens södra Hälsingland,[88]
Sunded, som omfattade dagens norra Hälsingland, samt
den nordligaste tredingen, som troligen var Medelpad.
Hälsingelagen nämner sex kungsgårdar, i flera fall nära tidiga stenkyrkor och storhögar, som
kom att bli viktiga som residens för fogdar. Dessa har identifierats till följande platser, från
söder:
Norrala kungsgård i Norrala socken i dagens Södra Hälsingland; Hög i Sunded, nuvarande
Kungsgården i Högs socken i norra Hälsingland; Hög på Norrstigen, som vanligen identifieras
med den nutida byn Kungsgården i Jättendals socken i norra Hälsingland), omnämnd som
husaby, möjligen med Kvissle/Nolby i Njurunda socken;
Näs, det vill säga nuvarande Kungsnäs vid Sankt Olofs hamn i Selångers socken (Medelpad),
omnämnd som husaby; Norrstig i Säbrå socken i Ångermanland; ”Kutby”, identifierad till
Kungsgården, Kramfors kommun i Bjärtrå socken, också i Ångermanland.

35. Norrlands Historia
I Gästrikland, som då tillhörde Uppland, fanns följande kungsgårdar:
Kungsgården, Hedesunda
Kungsgården, Österfärnebo
Kungsgården, Ovansjö
Husbyar eller husabyar var
kungsgårdar med funktion
som stödjepunkter och
uppbördscentra för
kungamakten under tidiga
medeltiden i Sverige, Norge
och Danmark.

36. Norrlands Historia
En rekonstruerad
kartbild över
lappbyarna på 1500-
och 1600-talen (rött
område) samt början
av 1800-talet (blått
område). Samer levde
även utanför
lappbyarna. Källor
från 1600-talet och
senare talar om
skogssamer och
sockenlappar i
Ångermanland,
Medelpad, Jämtland,

37. Norrlands Historia
Kolonisering av norra Västerbottens kustland
I och med Nöteborgstraktaten 1323 reglerades för första gången gränsen mellan Novgorods
och Sveriges intresseområden. Gränsen drogs från Karelska näset till Pyhäjoki älv i
Österbotten, medan förhållandena norr därom samt på den västra sidan om Bottenviken
förblev oklara. Den svenske kungen Magnus Eriksson försökte stärka sitt rikes inflytande över
området kring Bottenviken genom att 1324 utfärda ett privilegiebrev enligt vilket landet mellan
Skellefte älv och Ule älv (som mynnar vid Uleåborg i nuvarande Finland) uppläts till odling och
bebyggelse. Han tycks således ha menat att området var svenskt. Samma syn kommer till
uttryck i ett brev från Knut Jonsson 1328 enligt vilket Hälsingland sträckte sig till Ule älv och
Ule träsk. Kung Magnus privilegiebrev från 1324 gav upphov till två kända
kolonisationsprojekt. Det första berörde området kring Lule älv, som uppläts till ett konsortium
bestående av Olov Björnsson, ärkebiskop i Uppsala, Johannes Ingemarsson, kunglig fogde över
Hälsingland, och Nikolaus Farthiegnsson, storman med gods i Ångermanland, Medelpad och
Gästrikland. Det andra berörde området kring Pite älv, som uppläts till riksrådet Nils
Abjörnsson.

38. Norrlands Historia
Av ett stadfästelsebrev som Magnus Eriksson formulerade 1335 framgår att Nils Abjörnsson
då redan hade byggt bostäder och flyttat familjer till Piteåtrakten samt lagt ned både pengar
och arbete på projektet. Det finns däremot inga uppgifter om att det projekt som berörde Lule
älvdal omsattes i praktiken. I ett brev av kung Magnus Eriksson år 1340 fastslogs att alla "som
åå Christo tro, eller till Christna tro sig omwenda wele" fick ta sig mark och ägor i Lappmarken,
under förutsättning att de betalade skatt till kungen och brukade Hälsinglands lag och
sedvänjor.
Det arkeologiska materialet visar också att det östliga handelsinflytandet i norra Norrland
upphörde efter 1200-talet. Av allt att döma lyckades Sverige under 1300-talet med att utvidga
sin sfär längs hela den västra sidan av Bottenviken och vidare fram till vattendelaren mellan
Torne och Kemi älvar. Den svenska handeln i området kom nu att skötas av birkarlarna, vilka
förmodligen även tidigare verkat inom området och då haft en koppling till Republiken
Novgorod. De fick den svenska kronans skydd för sin verksamhet i Tälje stadga 1328, och
betalade själva en skatt eller avgift till kungen i gengäld.

39. Norrlands Historia
Under slutet av 1300-talet fick det svenska riksrådet och drotsen Bo Jonsson (Grip) hela
Finland och en tredjedel av Sverige, däribland Stor-Hälsingland, som förläning. Han anlade
Korsholms slott i närheten av den nuvarande staden Vasa och styrde därifrån området kring
Norra Kvarken och Bottenviken som ett samlat slottslän, kallat Korsholms län. Därmed bröts
det gamla administrativa sambandet med Hälsingland för den del av Norrland som nu utgör
Västerbottens och Norrbottens län. Av Eriks av Pommern skattebok från 1413 framgår att
Korsholms län då omfattade socknarna Umeå, Bygdeå, Lövånger, Skellefteå, Piteå, Luleå och
Torneå i nuvarande Sverige samt socknarna Mustasaari, Kyro och Kemi i nuvarande Finland. År
1441 delades Korsholms i en västlig och en östlig del längs gränsen mellan Uppsala och Åbo
stift, som fastställts till Ule älv, de båda delar som så småningom kom att kallas för
Västerbotten och Österbotten. Sveriges beskattning av hela kustlandet runt Bottenviken var
enligt ryssarna inte i enlighet med Nöteborgstraktaten, och under 1480- och 1490-talen
krävde de därför under våldsamma former skatt av invånarna i Kemi, Ijo och Limingo socknar
öster om Bottenviken. Det finns dock inga uppgifter om att ryssarna skulle ha gått till aktiv
handling i detta område. När namnet Norrlanden började tas i bruk under 1400-talet sträckte
sig området från Hälsingland runt Bottenviken och söderut till Ule älv, senare Pyhäjoki.

40. Norrlands Historia
Vid samma tid började man också räkna Gästrikland till Norrlanden och låta Dalälven bilda områdets sydgräns
mot resten av Sverige. På 1500-talet omfattade "Norrlanden" Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland
och Västerbotten (inklusive det landskap som sedan 1800-talet kallas Norrbotten samt finska Västerbotten).
Norrlands äldsta stad är Gävle (som vid den tiden emellertid inte räknades till 'Norrlanden'). Orten fick
stadsprivilegier år 1446, men omnämndes som stad redan 1413.
Trots övriga Europas urbanisering under
medeltiden, och att förutsättningar för norrländska
städer kan synas ha varit goda, skulle det dröja
ända in på 1580-talet innan kungen beslutade sig för
att grunda de första norrländska städerna,
Hudiksvall, Härnösand och Umeå, förutom
medeltidsstaden Gävle, som räknades till Norrland
från 1500-talet.

41. Norrlands Historia
Först på 1620-talet inleddes en stor stadsgrundningsvåg som resulterade i ett pärlband av städer längs med den
dåvarande norrlandskusten, på båda sidor om Bottenhavet, upp till Torneå i norr. Vågen inleddes som en
konsekvens av en resa genomförd av riksrådet Johan Skytte runt Bottenhavet år 1619. Städerna tillkom i en ny
merkantilistisk anda för att öka exporten, förbättra infrastrukturen och stärka kronans ställning kring
Bottenhavet. Nästan samtliga städer hade någon form av närliggande föregångare i form av en handels- eller
marknadsplats, ofta invid en hamn, ibland kungsgård, öd, tingsplats, borg eller medeltida försvarskyrka av
klövsadeltyp (försedd med dubbla torn). Dessa centralorter hade sedan tidigare funktioner som i andra landsdelar
var knutna till städer, exempelvis fogderesidens, prostsäte eller stormannasäte.
I början av 1600-talet lydde hela det dåvarande Norrland under samma ståthållare och
kallades då för ståthållardömet Norrland eller Norrlands län. Dess sydgräns öster om
Bottenhavet gick då vid kusten söder om Vasa och sträckte sig inåt mot nordost. När Sverige
delades in i län genom 1634 års regeringsform klövs det gamla Norrland i två delar. Den ena
delen, Västernorrlands län, kom att omfatta landskapen Hälsingland, Medelpad,
Ångermanland och Västerbotten (med Norrbotten och lappmarkerna ända upp till Norra
ishavet). Dess östra gräns gick vid kusten vid Torneå och fortsatte norrut en bit öster om
Torneälven. År 1637 bröts Västerbottens län ut ur Västernorrlands län och 1641 införlivades
Gästrikland, som dittills utgjort änkedrottning Maria Eleonoras livgeding, i Västernorrlands
län. Länsindelningen har därefter ändrats många gånger, men aldrig mer har hela Norrland
utgjort ett administrativt område

42. Norrlands Historia
1646 bildades Hudiksvalls län
(blått) och Härnösands län (gult),
strax efter att Jämtland och
Härjedalen införlivats i Sverige.
Dessa sammanslogs 1654 till
Västernorrlands län (både gult
och blått), som 1762 delades i
Gävleborgs län (blått) och
Västernorrlands län (gult).
Dagens länsgränser ses i rött.

43. Norrlands Historia
Jämtland och Härjedalen införlivades 1645 i det
svenska riket efter dansk-svenska krigen.
Därefter talade man under en tid gärna om
"Jämtland och Nordlanden", innan landskapet
ansågs utgöra en del av Norrland.
År 1647 bröts Härnösands stift ur det
svåradministrerade Uppsala ärkestift.
Utbrytningen gjordes för att öka den svenska
närvaron i de två nyerhållna landskapen
Jämtland och Härjedalen. Stiftet omfattade hela
dagens Norrland utom Gävleborgs län, fram till
1904 då Luleå stift (norra Norrland) bröts ur.
I de norrländska landskapen infördes aldrig
någon häradsindelning, utan tingslagen
baserades på landskaps- och
sockenindelningen.

44. Norrlands Historia
Staty av den förste nybyggaren i Lycksele lappmark år
1678, Johan Philipsson, vid Örträsks hembygdsgård.
Medan den svenska kronan redan under 1300-talet hade
tagit kontrollen över norra Norrlands kustland gällde
detsamma inte inlandet. Visserligen beskattades samerna –
Gustav Vasa avskaffade i mitten av 1550-talet birkarlarnas
gynnade ställning och införde i stället direkt beskattning
genom lappfogdar. Skatteuppbörd och rättsskipning ägde
rum på marknadsplatser både inom och utanför
lappmarkerna, men någon permanent svensk närvaro fanns
inte inom lappmarkerna förrän hertig Karl 1606 lät anlägga
kyrkplatser i Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Enontekis.
Senare under 1600-talet inrättades kyrk- och
marknadsplatser även i Åsele och Arjeplog.

45. Norrlands Historia
Ett av de första stegen för att utbilda samiska präster togs när Nicolaus Andreæ, kyrkoherde i
Piteå, inrättade en sameskola 1617. En handfull samer fick där en grundläggande utbildning.
Herr Nils utgav också 1619 en mässbok och en ABC-bok på samiska, vilket blev de första
tryckta böckerna på detta språk. Sedan herr Nils avlidit ersattes hans skola 1632 av
Skytteanska skolan i Lycksele, som blev en viktig institution under lång tid.
Nasafjälls silvergruva på en karta från 1646. Siffrorna avser olika gruvhål, utom 17 som är
kyrkogården.
Kronans intresse för lappmarkerna intensifierades sedan silvermalm upptäckts på Nasafjället i
Pite lappmark 1634. Vad andra europeiska stater fick resa till Amerika för att utvinna hade
Sverige alltså inom sitt eget territorium. Piteå silververk byggdes upp på Nasafjället och
fungerade fram till 1659, då det brändes ned av norska styrkor. Det efterträddes av Luleå
silververk med hytta i det som nu heter Kvikkjokk. Verksamheten vid de första
metallindustrierna i lappmarken var helt och hållet beroende av samisk medverkan. De var de
enda som bodde i lappmarkerna, och de var de enda som kunde ombesörja de tunga och
långväga transporterna med sina renforor.

46. Norrlands Historia
Den som aktivt tog tag i frågan om lappmarkernas kolonisation var Johan Graan, som var son
till en same som uppfostrats av Nicolaus Andreæ och utbildat sig till präst. Johan Graan blev
landshövding i Västerbottens län (som omfattade hela norra Norrland och tidvis även
Österbotten) 1653. År 1671 sände han ut lantmätaren Jonas Persson Gedda för att mäta upp
lappmarkerna och hitta lämpliga ställen för nybyggen. Resultatet blev en karta över Umeå
lappmark. Utifrån erfarenheterna av denna kartläggning skrev landshövding Graan sedan ihop
det dokument som kom att ligga till grund för 1673 års lappmarksplakat.
1673 års lappmarksplakat innebar att de som anlade nybyggen inom lappmarkerna fick
privilegier i form av 15 års frihet från alla slags skatter och utlagor, därefter skattläggning till
samma skatt som "sjelfva Lapparna" samt frihet från knektutskrivning i alla tider. Detta följdes
1695 av ytterligare ett plakat där det fastslogs att nybyggarna inte bara hade privilegier utan
även skyldigheter: de som ville komma i åtnjutande av friheterna fick inte "lägga sig allena på
öfverflödigt svedjande" utan skulle ägna sig åt att bryta upp permanenta åkrar och ängar.
Lappmarken ansågs länge utgöra en särskild landsända som inte hörde till "det egentliga Norrland", en
uppfattning som åtminstone delvis levde kvar ännu i slutet av 1800-talet. Nordisk Familjebok noterar 1912 att
”norrlänningarna själfva räkna likväl hvarken Gästrikland och Hälsingland eller Lappland till det egentliga N.

47. Norrlands Historia
På 1500-talet hade ett antal Norrlandsfänikor bildats, som på 1600-talet organiserades som Norrlands
storregemente. Storregementet splittrade 1624 till Västerbottens regemente (ur vilket Jämtlands
dragonregemente bryts ut 1646) och Hälsinge regemente. Flertalet socknar i Medelpad och
Ångermanland får efter 1661 ansvar för båtsmanshållet till Norrlands båtsmanskompani.
Flera tusen man ur Jämtlands dragonregemente ingick 1718–1719 i Karl XII:s norska fälttåg
under stora nordiska kriget. Fälttåget gick emellertid mycket dåligt i och med att hösten förde
med sig kyla, genom logistiska problem samt sjukdomar. Efter Karl XII:s död, under marschen
åter till Jämtland, blåste en kraftig snöstorm upp på Öjfjället vid nyår 1719. Många soldater
var illa klädda, över 3 000 dog på fjället och av de överlevande förfrös många sina händer,
fötter, armar och ben. Marschen har fått namnet katastrofen på Öjfjället. De kroppar som blev
kvar i fjällen bidrog enligt sägnen till att rovdjursstammen i området märkbart växte.
Norrlandskusten drabbades hårt av rysshärjningarna under de sista åren av stora nordiska
kriget, 1719–1721. Umeå (som även hade bränts ned 1714 av ryssarna), Hudiksvall, Sundsvall
(i samband med slaget vid Selånger), Söderhamn, Härnösand, Piteå och ett antal mindre
bruksorter anfölls, plundrades och brändes ned. Det ryska anfallet mot Gävle 1719 slogs dock
tillbaka av svensk militär.

48. Norrlands Historia
Gävle slott är ett slott
beläget på södra sidan
om Gavleån, vid
Slottstorget i Gävle i
Gästrikland. Det är idag
residens för
landshövdingen i
Gävleborgs län.

49. Norrlands Historia
Efter järnålderns och medeltidens borgar och före industrialiseringen fanns inga slott i
Norrland förutom Gävle slott. I äldre litteratur sägs att Norrland saknar adel, men som
motexempel kan nämnas de adlade släkterna Bure, Graan (samiskt ursprung), von Rosenheim
och Björnram, samtliga med band till Bureätten; en norrländsk ämbetsmannasläkt som under
1500- och 1600-talen var inflytelserik på riksnivå. De norska medeltida riddarätterna Skancke
och Blix har rötter i Jämtland, och några grenar har även introducerats som svensk adel, men
de flyttade tidigt till trakten kring Trondheim och andra delar av dagens Norge och Sverige.
Tillgången till förläningar i södra Sverige var begränsad under stormaktstiden, och högadelns
blickar började vändas mot norr. Ett riksdagsbeslut togs emellertid år 1655 att det inte skulle
finnas några förläningar i Norrland. Den stora tillgången på skog medförde att järnbruk
byggdes i Norrland sedan 1600-talet, vilket gav upphov till ett stort antal bruksorter. De flesta
bruk försörjdes med malm från bergverk i andra delar av landet, exempelvis Bergslagen.
Brukspatroner byggde herrgårdar på flera av orterna. De norrländska landskapen drabbades
särskilt hårt under nödåren 1696–97, då tidig frost förstörde en stor del av skörden.

50. Norrlands Historia
Västerbottens län och
svenska lappmarken 1796
Vid finska kriget 1809 vann ryssarna hela
Finland. De intog också en del av norra
Sverige, inklusive Skellefteå och tillfälligt
Umeå, vars befolkning drabbades hårt tills
ryska trupper tvingades retirera i Ratan.
Krigets sista strid, slaget vid Piteå, vanns
av ryssarna. Efter freden i Fredrikshamn
1809 behöll ryssarna Finland inklusive
Österbotten, finska Västerbotten och
finska Lappland, det vill säga de delar av
dåvarande Västerbotten och Lappland
som är belägna öster om Torne-Muonio-
Könkämä älv.

51. Norrlands Historia
Skogslänens tillgång till barrskog och långa älvar
möjliggjorde flottning av virke från inlandet till kustnära
sågverk. Vattensågar hade byggts av kronan vid
norrländska vattendrag sedan 1570-talet, och kom att
dominera mellannorrlands kustlandskap på 1800-talet.
Lagar om flottning hade införts på 1700-talet i
fiskeristadgarna. För att bereda en flottled förbi
Storforsen fick Magnus Huss från Sundsvall i uppdrag att
genomföra sprängningar i en rullstensås, som visade sig
vara för porös för att motstå vattentrycket. Den 6 juni
1796 slutade det hela med en av Skandinaviens största
naturkatastrofer, när timmerrännan skar genom
grusåsen och hela Ragundasjön på endast fyra timmar
tömdes på allt sitt vatten, varvid vattenfallet Gedungsen
torrlades och förvandlades till Döda Fallet, en flodvåg
sköljde utmed Indalsävens dalgång ända ned till kusten
och Indalsälvens sträckning förändrades i såväl Jämtland
som Medelpad.

52. Norrlands Historia
Sveriges första storindustriområde uppstod när hundratals ångsågar byggdes längs
Mellannorrlands kust, varav den första startades i Tunadal i Sköns socken 1849.
Sågverkssamhällenas snabba tillväxt gjorde att den ursprungliga lokalbefolkningen kunde
fortsätta att ägna sig åt jordbruk, utan istället rekryterades ett stort antal sågverksarbetare
från andra regioner, exempelvis Värmland, Norrbotten och Finland. Mellannorrlands
kustområde kallades "lilla Amerika", därför att människor valde mellan att flytta dit eller att
emigrera till USA. Under år 1890 stod skogsnäringen för 40 procent av Sveriges andel i
exporten. Åren 1900 - 1920 ökade papper och pappersmassa sin andel av Sveriges export, från
runt 8 procent till nära 40 procent. Träpatroner byggde upp stora kapital, och byggde
herrgårdar och slott, men skogsbolagen åverkade kronans skog, kallat baggböleri, ett ord som
senare även kom att avse anklagelser om köp av skog av inlandets bönder med ohederliga
metoder. Träpatronerna och andra näringsidkare kom i konflikt med arbetarna, och fick då stöd
av militär, exempelvis vid Sundsvallsstrejken 1879, hungerupproret i Seskarö i Haparanda 1917
och händelserna i Ådalen 1931 då deltagare i ett demonstrationståg sköts ihjäl och skadades.
Flottningen kom under 1960-1970-talen att ersättas av timmerbilstrafik.

53. Norrlands Historia
Malmbrytningen i Malmberget i Gällivare kommun inleddes 1741, men kom igång på allvar i samband
med att järnvägen Malmbanan år 1902 satte hamnarna i Narvik och Luleå i förbindelse med malmfälten
i Malmberget såväl som Kiirunavaara i Kiruna kommun, båda i Lappland. På 1920-talet upptäcktes ett
värdefullt malmområde med höga halter guld, silver och koppar i Boliden
Under 1700-talet fortsatte arbetet med vägarna, även om det dröjde till slutet av 1700-talet
innan några av de inre kustsocknarna i Övre Norrland fick körväg. Vid denna tid genomfördes
även ett antal större brobyggen, i Jämtland en bro över Järpströmmen 1712, en bro över
Indalsälven 1713 och en bro över Hårkan 1732. I Västerbotten byggdes Lejonströmsbron över
Skellefte älv 1737. Från mitten av 1700-talet började man uppföra stenbroar över mindre
vattendrag, först och främst i de södra norrlandslänen. Ett exempel är Gustavsbron över
Gavleån 1772.
1800-talets folkökning ledde till ökat vägbyggandet i Norrland. 1841 bildades Kongliga styrelsen för
allmänna wäg- och wattenbyggnader och statsbidrag utgick därmed till allmänna väg- och brobyggen,
vilket gav byggandet extra fart. Härnösand fick som första stad i Sverige elektrisk gatubelysning år
1885, 6 år efter världens första elektriska gatubelysning. Under 1900-talets första hälft byggdes
vattenturbiner i ett stort antal norrländska älvar och vattendrag, som kom att dominera svensk
vattenkraft

54. Norrlands Historia
I motsats till Svealand (svear)
och Götaland (götar och
gutar) är Norrland den enda
av Sveriges landsdelar som
inte grundar sig på någon
folkstams ursprungliga
utbredning (om inte samer,
hälsingar och möjligen kväner
räknas som folkstammar).
Norrlands inofficiella flagga,

55. Exempel på gemensamma drag i flertalet norrländska
mål är:
försvagad eller bortfallen ändvokal (kastä eller kast
istället för kasta, och sitt istället för sitter),
tilljämning eller assimilation av stamvokal efter
ändelsevokal (färä istället för fara),
tjockt l i vissa ord,
sammansättningar med adjektiv (långhåre istället för
det långa håret),
främre sje-ljud,
annorlunda betoning av vissa ord (en norrlänning
betonar Isak och Internet på första ledet och med akut
accent, som på engelska, men uttalar Ö-vik med grav
accent med huvudtryck på slutledet, samt Maria med
huvudtryck på mittenledet)
en rad dialektala ord och uttryck.